Thom Bergh blogg

Så fantastiskt många av mina läsare har undrat hur det varit med gravljusen tidigare år, så jag beslöt att ägna det en sida. I varje fall de senare år som det finns någon anteckning. Jag tror mig veta att det finns bild på graven, jag återkommer om det.

Nu drar jag ut att köpa en frasfranska och kokt medvurst.

Hej då!

Vi kom med buss när det började skymma.

Allhelgonadagen år 2014, alltså.

Extrabuss till Skogskyrkogården. Jag min idiot hade inte slagit upp kvarters- och gravnummer, innan vi for, hade jag trott att jag skulle känna igen mig?

Tusentals ljus och människor i dunklet, letande, sökande. Vi nyttjade mobilen och ringde, fick önskade data, men det var svårt ändå. Duktigt av Solan att ha koll på sina papper, kanske blir så när man betalar kalaset - men vänta bara!

Frågade en av stadsförvaltningens många gulklädda funktionärer och fick ett tips, fick en vattenavvisande karta också. Så efter långa kyliga minuter stod vi vid graven.

Ställde och tände ett ljus, men det slocknade snart av en regndropppe så vi fick tända igen. "Hej då, mamma och pappa", tack för så många lyckliga år. Mamma dog sist, många år sedan nu, glömmer aldrig det sista dödsögonblicket på Körsbärshemmet, jag, Solan, Maggan, Ellinor, lilla Wilhelm, och en sköterska som inte behövde använda sitt stetoskop. Tårarna kommer obevekligen, stilla kramar. Wilhelm var för liten för att riktigt fatta skeendet. Nu är alla ungdomsvänner borta och nästan alla släktingar. Det kanske finns kusiner och kusinbarn där kontakten väl har falnat. Andra städer, andra länder. Tempora mutantur. Som ett lossnade höstlöv.

Jag frös enormt om öronen i min gamla malätna, stickade, svarta mössa, den utgjorde nästan inget skydd alls mot vinden och duggregnet.. Vi gick hand i hand, och hamnade i Solnadals värdshus där Elli sommararbetat ett år. Tog kaffe och en äppelkaka, hittade rätt snart en buss tillbaka, långsamt smyger sig värmen och eftertankarna tillbaka. Pallar man med ett år till? 

Det är allt frågan om det...

Men i så fall! Ta med adekvata kläder, en liten, stark ficklampa, tänk igenom vad som finns av kartor och data. Ta det lugnt. Fördelen med att ge sig iväg i skymningen, är ju att man får se miljoner glimrande ljust, en onekligen mäktig upplevelse. Tack och lov att det bottenlöst larviga, sjuka "halloween" inte tog över.

Jag ska försöka ta mig ut om någon dag igen, beroende på vädret. Kolla om ljuset har brunnit, kanske tända det igen.

En liten strapats, men mången har det mycket, mycket värre. Jag har nu fått en ny, fin, modern mössa av Ellinor!

Nu är mina samlade tillgångar nere under 300 kronor. Dessutom har jag sex enkronor i myntburken, så jag klarar mig väl bra, bättre än mången annan i varje fall.

Köpte idag den dagliga litern standardmjölk och mina fyra mums-mums.

Gjorde havregrynsgröt, åt mums-mumsen och begrundade undervattensaktiviteterna i skärgården, som naturligtvis är ren fejk av försvarsmakten för att få ökade anslag. Eller?

Sveriges försvar.

Självklart ska Sverige ha ett betydligt starkare försvar, än det har nu. Vi har ett perfekt geografiskt läge och ska inte släppa in några genom gränserna. Vi är väl sju miljoner svenskar kvar i det här landet. Själv gjorde jag lumpen som signalist, det var en mycket lärorik tid, och tveklöst en av de lyckligaste i livet. Det finns inget värre än de odrägliga defateistiska synpunkter, som av ren fördom tror att det är ingen idé att försvara sig. Men det är fel. Likaväl som de flesta undviker en huggorm om de känner igen den, undviker de att komma för nära. Att man kan slå ihjäl en huggorm är ingen ursäkt, tvärtom.

Jordens befolkning

Jordens befolkning är idag minst fem miljarder för många, i konstant stigande, så i stället för att släppa in en massa sekunda skräpmänniskor, ska vi väl verka för att den enligt normalpopulationen alltför stora massan måste reduceras. Fast klarar vi inte av det själva, kommer naturligtvis den s.k naturen att sköta om det utan att vi behöver lyfta ett finger. Vi sitter här alldeles ensamma i universum, vi vet så mycket, men begriper egenligen ingenting om det stora hela, eftersom det ligger utanför vår teoretiska fattningsförmåga. Och skräpet sätter sig att tigga på gatorna, spänner man ögonen i dem, tittar de snart bort i sin skam.

Jag kollade ett fint gruppfoto av Kårsdraget från 1960, och ser att väldigt många är döda redan. Längre ner ett gruppfoto från 1964!

PO Håkansson död

En person som är aktuell idag är PO Håkansson, som spelade klarinett och som så småningom utvecklades till en suverän konferencier för orkesten. Jag fick veta att han hade dött härom dagen, helt en passent av en annan Exdragare. Man kan konstatera att den här datortillvaron är väldigt mycket på gott och ont vad det gäller informationen, om vad som tilldrager sig.

PO och jag hade inte  så mycken kontakt, jag vet inte mycket om honom, vi umgicks aldrig privat, men vi började i Kårsdraget på samma dag, söndagen den 13 mars 1960. Jag kunde inte alls, men lärde mig hyfsat att läsa noterna när de andra tragglade in sina stämmor, PO kunde nog rätt bra. När vi gick ner från repetitionslokalen i Kårhusets matsal, kommenterade den dåvarande kapellmästaren Åke GO Hylin, att "det var fint med nya medlemmar som kunde läsa noter." Han skulle bara veta... 

Den 29 mars vann någon Eurovisionsschlagerfestivalen med låten "Tom Pillibi", och redan samma vecka sjöng Git Magnusson, Kårsdragets enda tjej, den larviga sången på Kårsdragets vårkonsert, texten började "Detta är världens sensation...", jag var djupt imponerad och publiken lycklig. På den tiden sa vi inte repetitioner utan repningar.

PO var inte de vådliga sittningarnas man, men med sin kvicka humor och stora verbala rörlighet kom han med åren mer och mer att bli själva den publika symbolen för Kårsdraget. Vi träffades på nära håll under mina år som dirigent, då det ofta förekom att han diskret där framför orkestern, frågade mig om vad vi just stod i begrepp att framföra. PO kunde göra långa, bejublade parodier på Ewert Taube och annat som passade i sammanhanget, och han samlade på sig ett gediget förråd av vitsar och annekdoter som han nyttjade i sin mycket goda och lyhörda kontakt med publiken. Det var en perfekt symbios med glädje och lycka hela tiden.

Jag var som sagt dirigent, och det var odrägligt ofta som folk på tal om Kårsdraget direkt framhöll "oh ja, den där dirigenten". Jaha. Då menade man alltid PO.

Någon gång var PO med på Marholmen, där vi i många år bedrev mycket trevliga, nyttiga och utvecklande sommarläger, och han hade mycket god kontakt med alla barnen, som alltid fanns här och var runtomkring. Min egen son Wilhelm, som då var sex år, menade spontant att PO var hans bästa vuxenkompis.

Här en bild på Kårsdraget i stora repningsmatsalen år 1964. PO sitter med klarinetten i famnen snett till höger bakom bastrumman, och jag, Thom Bergh med altsaxen i mun, två steg till höger.

Som syner en manifestation av det länge gångbara uttrycket "I Kårsdraget är vi alla grabbar". 
Ack ja, det var stora tider och år av skapande, glädje och vackra minnen.

//Thom

Någon gång i början på 1930-talet inköpte min pappa en vacker skål i kinesiskt porslin. Den var reparerad med klamrar, och har senare dessvärre gått sönder på flera ställen och ganska amatörmässigt limmats ihop.

Men man ser hela skålens habitus med sina eleganta svängda linjer, och har i botten texten "florentine

opaque china". Runt kanten har den en bård av runda hål.    

Alla målningar liksom texten i botten i ljusblå färg.

Skålens storlex är c:a 27 X 16 cm.

Vi fick höra att skålen hämtats upp från en ostindiefarare och en möjlighet är ju Skeppet Götheborg som havererade den 12 september 1745 vid inloppet nära Göteborgs hamn efter sin långa resa till China fram och åter. Vraket har senare återlokaliserats flera gånger, och en skara dykarentusiaster har till och med lyckats skrapa ihop medel till att tillverka en kopia av det sjunkna skeppet, som sedan gjort åtskilliga resor jorden runt.